Look who’s been on the frog and toad

By Picture: SIMON GROVES

• The cane toad which was discovered in a Wodonga storage shed this week.

A CANE toad has been discovered in Wodonga but mystery surrounds how he came to be south of the Murray River and survive in a storage shed without food or water.

The poisonous pest was found on Thursday morning by Wodonga Real Estate employees Christine Healy and Des Lonergan, who were checking on storage units in Footmark Court, which their organisation administers.

Mrs Healy said the toad was seen in a concrete lane which separates locked up garages in the sealed shed.

She said the only clue to the toad’s southern exposure was that one of the shed’s users had moved to the Border from Queensland recently.

After capturing the toad, Mrs Healy took him to the Department of Sustainability and Environment’s Wodonga branch, where senior flora and fauna officer Glen Johnson identified him as an adult male.

Mr Johnson said it was the first time in 15 years of working on the Border that he had come across a cane toad with people often mistaking the pobblebonk or banjo frog for the noxious creature.

He was not surprised the toad had survived the harsh conditions of the storage shed.

“It could live for some days or weeks without getting food, but he’s probably pretty recent, I would say in the past couple of weeks,” Mr Johnson said.

“These things are as tough as old boots, they are pretty resilient.”

Mr Johnson said it was illegal to deliberately bring cane toads into Victoria and offenders would be prosecuted.

The toad has been an invincible pest since being introduced in 1935, when 100 came from Hawaii to Gordonvale, near Cairns, as a biological agent to tackle beetles infesting sugar cane.

It proved a flop at that job and has since travelled south as far as Port Macquarie in northern NSW.

It is now moving towards Victoria at a rate of 1.3km a year, according to the Federal Government’s Department of the Environment and Water Resources.

“The cold is the discriminator which keeps them from expanding rapidly south, so their expansion has been north and west,” Mr Johnson said.

“They’re marching rapidly across to Kakadu, but now with climate change there’s been a recent analysis that found if they were introduced into western Victoria they could survive, whereas here we’re probably a bit too cold for them still.

“But the potential is there, the fact it’s lasted this long might be a sign of the times so we need to be aware of it, with quarantine and general transporting.”

The toad will be humanely killed.

From The Border Mail

82-year old´s home invaded by snakes. (Article in Swedish.)

Två snokar på väg upp ur buskarna.

Ormarna lämnar inte Kerstin i fred

En 82-årig dam i Gävle anser att ormar och snokar ska hålla sig på mattan. Men när de ringlar in på parketten i vardagsrummet tycker hon att det går för långt.

;Kvinnan, som bara vill kallas Kerstin, bor i ett kedjehus med “många stenar” på baksidan. Hon har bott där i 40 år, och det har alltid funnits orm och snok i trakten, men i vår är de vanligare än någonsin.

I slutet av mars fick Kerstin sitt första oväntade besök.

- Jag satt vid fönstret och läste, när jag plötsligt såg två ormar svaja fram och tillbaka på fönsterblecket.

Sonen som var på besök fick upp mobilen och tog några bilder.

- Det var två snokar som låg och porrade sig. Man såg tydligt att han hade fällt ut organet, säger han.

Sedan kom våren av sig och det blev kallare. Men förra fredagen var det dags för närkontakt igen. Den här gången på vardagsrumsgolvet.

- Jag skulle gå till sovrummet när jag såg en orm på parketten! Jag fattar inte hur jag kunde reagera så snabbt, men jag fick tag i en orientalisk mathuv i tenn som jag satte över ormen. Sedan ringde jag till grannen, som tog den och förde bort den till skogen.

Det var en snok, liksom de två på fönsterblecket, men Kerstin tycker att distinktionen mellan orm och snok är svår att göra i hastigheten.

- Jag känner avsky för allt som slingrar. Nu tycker jag att jag ser dem överallt, hela tiden.

Hon berättar om en annan incident, på cykelvägen bakom huset, då en hel hoper huggormsherrar förföljde en hona så att det, enligt Kerstin, “såg ut som ett vattenfall på asfalten”.

Efter de senaste veckornas många möten med orm och snok – en huggorm vågade sig ända fram till ytterdörren – känner sig Kerstin “ganska skakis”. I sin nöd vände hon sig till kommunen, och fick så småningom kontakt med kommunens skyddsjägare, Lars Nordström, som ryckte ut på lördagen.

- Jag får inte döda djuren, men jag kan försöka köra bort dem, säger han.
Med Myrr och kalk ska han försöka göra Kerstins hus otrivsamt för kräldjuren, åtminstone inomhus.

- Ute har hon fina stenmurar och en kompost där de säkert trivs. Jag har tipsat henne om att hon ska stöta med krattan i rabatten innan hon sticker ner händerna.

Det bästa människan kan göra är att skrämma bort de vilda djuren, tycker han.

- Tyvärr har flera av dem börjat bete sig onormalt. Det är som att deras naturliga skygghet har försvunnit. Vi hade ett lodjur i stan som gick fram till en villa och dödade en kanin som satt i en bur.

Herpetologen eller ormkännaren Göran Nilsson i Göteborg tycker att människor bör försöka bemästra sin olust och lära sig samexistera med ormar och snokar.

- Det är väl tur om man har fått tag i en fin naturtomt där många arter trivs. Djuren gör inget ont, de försöker hålla sig undan, men i början av maj har de sin parningsperiod, och då är de extra mycket i rörelse. När de har parat sig söker huggormen upp ängsmark där det finns åkersorkar, och snokarna söker sig till fuktiga områden där det finns grodor.

- Deras hemområde är två kvadratkilometer stort, och de har gott lokalsinne, så om man kör bort dem söker de sig gärna tillbaka, säger Göran Nilsson.

From DN